Min sambo och jag har pratat från första stund när vi träffades om ärlighet och om att människor ofta drar sig undan för sanningen. Och vi har båda tryckt på att sanningen kommer alltid fram oavsett hur väl man än gömmer den.
Vi har från dag ett vart ärliga mot varandra. Eftersom vi båda kommer ifrån destruktiva förhållanden så var ärlighet viktigast. Vi har pratat otroligt mkt om allt och stöttat varandra i bearbetandet.
Men eftersom jag vart med om skit innan så kommer den där magkänslan när något är fel och jag kan inte arbeta bort tankarna om att han inte talar sanning. Innerst inne vill jag tro på han att han är ärlig men mina tidigare relationer gör att jag tvivlar.
Små detaljer som blir fel ställer till det i mitt huvud. Plus en självkänsla som är körd i botten tär på mig.
Det känns som att min energi tar slut och att jag tvivlar på att jag duger för han. Att det finns någon bättre än mig.
Är rädd att prata med han då jag är rädd att han ska bli arg och bara säga att jag får ge mig och sen drar han. Är så van sedan tidigare att få tassa på tå och stå där med ”mössan i hand” och svälja alla tankar och funderingar.
Han är nära att gå inne väggen igen samt att vi just nu håller på med en barnlöshets utredning och känslorna visas inte lika starkt gentemot mig. Han glömmer saker och är mer frånvarande i tankarna nu.
Blev rörigt skrivet kanske men hur ska jag kunna arbeta bort tankarna att han kanske ljuger, att han kanske hittat någon annan som är mer spännande.
